Start Vedanta Veda Soham
Atman-Brahman Tat tvam asi Samadhi Nirvana

Atman-Brahman

Insikten att Atman (den individuella själen) är identisk med Brahman (världssjälen) ger människan befrielse.



ATMAN OCH BRAHMAN ÄR TVÅ GRUNDLÄGGANDE BEGREPP I HINDUISMEN. Olika religiösa tänkare och skolor förklarar dem på litet olika sätt, men Atman betecknar alltid det djupaste inre i alla varelser, vilket anses vara oföränderligt och oförstörbart, till skillnad från kroppen, som är förgänglig. Atman översätts med självet, jaget eller själen, men man kan också behålla sanskritordet oöversatt och förklara dess innebörd.

Upanishadernas vise fann att djupt i det innersta bakom de skiftande intrycken - skilt från dem, ovan dem - finns ständigt ett tyst vittne, och denna inre verklighet kallade de Atman. De förklarade att Atman även finns i djuren och i det som växer, i alltings inre.

Många människor identifierar sig med sin yttre gestalt. De tänker på sin kropp och säger: detta är jag. Men vedantafilosoferna upprepar: du är inte kroppen, du är det inre, Atman.

Vad är då Atman? Upanishadernas vise svävade inte på målet. De förklarade tveklöst att Atman är detsamma som Brahman. "Djupt i den föränderliga yttervärldens innersta finns en oföränderlig verklighet: Brahman. Djupt i det föränderliga inre livet finns en oföränderlig verklighet: Atman." Med orden tat twam asi, som betyder "det är du", uttryckte de att Atman och Brahman är ett och detsamma.

Brahman är den högsta verkligheten, den eviga och oföränderliga substans som är världsgrunden, universums väsen. Livet är en enhet som tar sig skilda former, och den yttersta verkligheten, Brahman, genomtränger allt, och allt som finns, existerar i den.

När Brahman finns som det oförstörbara innersta i en varelse, kallas den Atman. I djupet av sitt väsen är människan alltså identisk med det Absoluta, det Gudomliga, med Brahman. Denna eviga substans existerar inte i tiden och rummet, utan är fri därifrån och i sig lycksalig. Den är det innersta i allt, och den är det vari allt finns till. Den kan sägas vara mindre än det minsta frö och samtidigt större än världsalltet. Alltet vilar i sin helhet i Brahman.

Brahman finns överallt och är utan början och utan slut. Den upprätthåller universum i alla dess delar. Den är till sin natur vara, kunskap, självmedvetande, lycksalighet. Och detta oföränderliga, oförgängliga vara är du. "Fyllda av Brahman är de ting vi skådar. Fyllda av Brahman är de ting vi inte skådar."

DEN INDISKE FILOSOFEN SHANKARA (686-718) föreläste och skrev ivrigt under sitt korta liv om detta som han upplevde som den stora sanningen, att Brahman är absolut vara, kunskap och sällhet - och den enda verkligheten. Universums otaliga former är däremot inte verklighet, ty de är obeständiga, förgängliga; de är maya, illusion, de har inte absolut utan endast relativ existens.

Brahman är odelbar, utan form och utan namn. Den är bortom allt lidande, i sällhet lysande, av kunskap strålande. Den är gränslöst, rent medvetande. Och du är själv i djupet av ditt väsen denna Brahman.

Insikten att Atman är ett med Brahman ger människan befrielse, förkunnade Shankara. Men befrielsen kan aldrig komma till en människa enbart genom yogaövningar, inlärning och läsning av skrifter, utan bara genom förståndets insikt att Atman och Brahman är Ett.

När lärjungen fått höra sanningen om Atman - och insett den - skall han meditera på denna kunskap, reflektera över den oavbrutet under lång tid. Då kan han uppnå det höga stadium där han upplever sin egen enhet med Brahman, sällhet och Nirvanas begärslösa frid, lärde Shankara.

Brahman, som är ditt eget väsen, är den självexisterande Verkligheten, det som finns till endast på grund av sig självt och inte på grund av något annat. Denna Verklighet är grunden för vårt jagmedvetande, upplevelsen att vi är ett jag, och den är det tysta, inre vittnet till alla våra tankar. Atman är rent medvetande, som finns i botten av våra olika medvetandetillstånd. Den är vårt väsens grund.

Hela universum är en verkan av Atman-Brahman, existerar däri och har ingen självständig existens därutanför.

Shankaras "Crest-Jewel of Discrimination", som är en ganska liten skrift, innehåller i stort sett de här tankarna. Texten är upprepningar därav och språkliga variationer på dessa teman. Vad Shankara vill säga är något ganska enkelt, nämligen att du inte är din kropp, utan själen, som är ett med världssjälen, den enda Verkligheten.

Hos en nutida läsare kan många frågor uppkomma som inte besvaras av Shankara, exempelvis: hur kommer en personlig Gud in i bilden? Shankara tar inte avstånd från idén om en personlig Gud, han nämner den ibland, men den tycks inte betyda något för honom.

Man kan också fråga: Vad är "rent medvetande"? När man riktar uppmärksamheten inåt, finner man alltid tankar. Det "tysta vittnet" bakom tankarna, det rena medvetandet, erfar vi ingenstans. Finns det - som Upanishaderna och Shankara tycks mena - "något" i mig som tänker alla tankarna och som djupast sett är jag, eller är det själva tankeprocessen som är jag?

Många frågor förblir obesvarade när man möter en gammal tids tänkare som Upanishadernas vise och Shankara. Så, ha inte alltför stor vördnad för dessa gamla religionsfilosofiska skrifter. En kritiskt ifrågasättande attityd är nog att rekommendera hur mycket helgonskimmer dessa skrifter än omges med.

Det kan också sägas att inom Ramanuja-traditionen av indiskt tänkande uppfattar man Brahman som en lägre verklighet än den personlige guden, Krishna, och underställd denne. Man menar att Brahman utgår från Krishnas kropp som en opersonlig energi samt att den individuella själen, Atman, inte är fullt identisk med Krishna, utan mera är som en gnista från Hans eld.

Idén om en personlig Gud är inte främmande för "opersonlighetsfilosoferna". Dessa torde uppfatta Bhagavan (Gud) som den högsta tänkbara formen av Brahman. Om man tänker sig en cirkel och antar att Brahman, som är Allt, är inom cirkeln, så är en människa, Atman, en liten cirkel inom den stora, med samma kvalitet men mindre kvantitet än Brahman. Bhagavan (Gud) kan vara Brahman minus alla småcirklarna. För att illustrera Ramanuja-traditionens uppfattning skulle cirkeln också kunna användas, men där tänker man sig Brahman som strålar vilka utgår från cirkeln, Krishna, och i en sådan stråle finns en liten cirkel, som är människan, Atman. Atman-Brahman blir av samma kvalitet men mindre kvantitet än Krishna. Dessutom är Krishna personlig, medan strålen, Brahman, är opersonlig. Synsätten är något olika, men den stora skillnaden mellan de båda tanketraditionerna torde vara att medan idén om en personlig Gud spelar en avgörande roll inom Ramanuja-traditionen, så har den ingen större betydelse i traditionen från Upanishaderna och Shankara.

^Tillbaka