ETT BETYDELSEFULLT
BEGREPP INOM HINDUSKT TÄNKANDE ÄR SAMADHI, som betecknar ett tillstånd av inre
upplysning, där människan upplever sin gudomliga natur och sin samhörighet med
gudomen. Liksom många begrepp i religionens värld tolkas Samadhi litet olika av olika skolor, lärare och lärjungar. Och vem som verkligen kan påstå sig ha upplevt äkta Samadhi är inte lätt att säga. Men det rör sig om en mystisk upplevelse av fullkomlig enhet med Brahman, världssjälen, det Absoluta, Eviga, Oföränderliga, den Högsta Verkligheten. Det individuella jaget smälter in i Brahman. Den som erfar detta och den frid som följer, har upplevt Samadhi.
I "Ramakrishnas samtal" av Mahendranath Gupta kan vi läsa att Ramakrishna - bilden - i Nirvikalpa Samadhi hade upplevt att endast Brahman är verklig och att den synliga världen är ett bländverk. Han hade nått det slags kunskap om det absoluta genom vilket man bejakar världsalltet och ser det som en uppenbarelse av Brahman. Den som känner sanningen på detta sätt är en vijnani. Han ser Brahman inte bara i sig själv och i det översinnliga Absoluta utan också i allting i världen. I detta tillstånd hade Ramakrishna ibland inget medvetande om kroppen och såg sig själv som ett med Brahman.
Nirvikalpa Samadhi är den högsta formen av Samadhi, och den som når dit står ansikte mot ansikte med en levande verklighet, som tanken inte kan nå.
I boken "Meditation", som utgavs av Ramakrishnamunkar i London 1972, läser vi att dyana, meditation, är dörren närmast till det högsta medvetandetillståndet, Samadhi, det Ljus som upplyser människan, den Frid som övergår allt förstånd. Ramakrishna brukade säga att det är mycket svårt att bli kvar i detta tillstånd i mer än 21 dagar: om man stannar där mer än 21 dagar, då faller kroppen ihop. Men själv kunde han förbli i detta tillstånd sex månader åt gången.
I Swami Muktanandas "Läran om igenkännandet av det sanna jaget" står om Samadhi bland annat att i normala fall när två människor ser på varandra, är var och en den andres föremål för perception, men för den som upplevt Samadhi blir subjektet objekt. Medvetandet om detta gör honom stilla i förverkligandet av sann kunskap. Han är i extas. Detta är den högsta formen av Samadhi, den fullkomliga upplysningen. Yogin, som ser på universum som sin egen kropp, dricker extasens nektar. Han ser på den enormt stora mångfalden av gestalter och former, de ändlösa förändringarna runt omkring honom såsom skilda och ändå Ett. För honom är alla världar vibrationer från den Ende. Detta är lycksalighet i Samadhi. En sådan yogi behöver inte dra sig undan till någon grotta eller avlägsen skog. Han behöver inte tvinga sina ögon till att förbli stängda eller sluta upp med att andas för att komma i livlös Samadhi. Han befinner sig alltid i naturlig Samadhi, medan han äter, dricker, sover, vandrar omkring, leker, talar, badar, upplever sinnesnjutningar eller mediterar. Han lever alltid med spontan glädje.